Det har blivit dags för att ta ännu ett dopp i den själsiga bassäng som ni alla tidigare har fått kallsupar i. För dagen till ära har jag nämligen skrivit min allra första låt. Den skildrar på ett sofistikerat sätt det fina i relationer och gör tillsammans med en par välvalda ackord en riktigt stark popballad. Den är kanske inte lika tuff som cigg direkt, men om man sätter in sig i texten tillsammans med en finstämd gura så kan det nog bli hur tufft som helst. Kanske till och med tuffare än både cigariller och skepparpipa på en och samma gång.

Om jag hade haft tillgång till inspelningsmöjligheter hade jag naturligtvis själv stämt in i ljuv fågelsång och lagt upp rasket här på bloggen, men eftersom det ännu inte är ett alternativ så får ni nöja er med grundtabben. Men det är ju inte fy skam det heller, som det brukar heta!

Intro: F#m, A, E, E, F#m, A, Am9, Am9

Vers ett:

F#m
Why are you so witty

E
Your jokes make you so pretty

Bm
I shall not lose this smile

D Am9?
Until I visit Uruguay


Brygga: F#m, A, E, E, F#m, A, Am9, Am9


Vers två:

F#m
Why these prejudices you ask?

E
That's only because I'm masked!

Bm
I like to walk the mountains

D Am9?
I'm a presser of buttons

Outro: F#m, A, E, E, F#m, A, Am9, Am9

Text & Musik: Tantfarbror 2008

 

L'Avenue des Champs-Élysées est la plus importante et la plus large avenue à Paris. Avec ses cinémas, cafés et boutiques spécialisées, l'avenue des Champs-Élysées est un des plus célèbres rues du monde. Le nom vient du Champs Élysées , une place dans la mythologie grecque.

L'Avenue des Champs-Élysées est connu en France comme la plus belle avenue du monde. Les Champs-Élysées étaient à l'origine des champs et des jardins, jusqu'à 1616, quand Marie de Médicis a décidé de proroger le jardin du Palais des Tuileries avec une avenue d'arbres. En 1716, un plan de Paris montrerait un court segment de routes et les champs et parcelles encore séparant les jardins des Tuileries à partir de l'avenue des Thuilleries. En 1724, le jardin des Tuileries et l'avenue ont été connectés et étendu, ce qui entraîne au-delà de la Place de l'Étoile. Les Champ Élysésees étaient ouvertes champs, bientôt rempli d'arbres plantés en ligne droite. À la fin des années 1700, les Champs-Elysées est devenue un avenue.

Les Champs-Elysées lui-même est devenu la propriété de la Ville en 1828, et des fontaines, l'éclairage et de gaz ont été ajoutés. Au fil des ans, l'avenue, a subi de nombreuses transitions, plus récemment, en 1994, lorsque les trottoirs ont été élargies. L'Avenue des Champs-Elysées, en raison de sa taille et la proximité de plusieurs attractions comme l'Arc de Triomphe, a été le théâtre de plusieurs remarquables parades militaires, dont le plus célèbre mars sont les troupes allemandes de célébrer l'automne de la France sur Juin 14, 1940 et l'entrée successifs de français gratuits et les forces américaines dans la ville après sa libération le 25 août 1944.

L'Avenue des Champs-Èlysees a, au fil des années, un accueil pour de nombreux grands événements. Depuis 1975, la traditionnelle dernière étape du Tour de France des Champs-Élysées. Le Tour de France est parmi les meilleurs du monde connu course cycliste.

När man är liten kan man förundra sig över allt som är så krångligt och svårt här i livet. Det kan vara vad som helst: varför ens dator ständigt kraschar, varför man i överhuvudtaget existerar eller varför det ska vara så jävla svårt att sjunga skapligt samtidigt som man spelar ett instrument. Men varje dag, ibland rätt och slätt utan minsta förvarning eller medvetenhet så uppenbarar sig förståelsen för ett förlegat dilemma. Det gäller att tolerera en motgång, och att arbeta med det på sikt. För med tiden så kan den mest brunnsdjupa ekvationen finna sig till sin rätt.

”Övning ger färdighet”, som Isaac Newton så klipskt en gång sade. Egentligen har jag absolut ingen aning alls om vem som sade de fina orden, då jag i ett googlingsförsök insett att allt man hittar om saken har med sexdebuter att göra. Men det är ju förstås inte fy skam det heller.

 

Likväl finns det frågor som vi nog aldrig kommer att kunna besvara, som varför det finns så mycket ondska här i världen och varför ’ingenting’ beslutade sig för att sprängas för bortåt trettontusensjuhundramiljarder år sedan. Med åldern lär man sig förhoppningsvis att ignorera eller i alla fall att tolerera sådant som det finns stor risk att i längden komma att agera som ett tappat ankare när det väl spelar någon roll. Att köra så gott som det går, även om vardagen ibland kan se lite lustigt eller rent ut sagt abderitiskt ut.

För det är då som saker kanske går som bäst.

 

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det.
Som populära personer brukar uttrycka det

Det här blir en blogg om musik, så alla som diggar musik bör spärra upp korpgluggarna lite extra mycket. Men inte för mycket.

Man kan säga att musik är redskap. Ett redskap att transkribera och förmedla ett budskap eller ett känslotillstånd. En sång kan låta på många olika sätt och vis. Ibland är de svängiga eller harmoniska, men de kan också vara arga och nästan lika sura som nitrat. En del människor brukar försöka definiera sig med det som de lyssnar på. Som att sakna den där förlorade kärleken, hata statsmakten och hålla med om allt som är fel. Andra nöjer sig med att interpretera och följa en god eller fyndig anekdot.

Det finns mycket man kan göra med musik, för musik är ett väldigt vilt begrepp. Med musik kan ett budskap på åtskilliga sätt kryddas, och smakas. Man kan väcka stämningar som har försummats, såväl som förena det hela med något annat koncept. Disponibel kommunikation är också en närvärande del vid skapandet av musik, vilken i samarbete stärker människans drift till integrering. Musiken som sådan är alltså på alla sätt något oerhört fint och belönande.

Personligen gillar jag livliga arrangemang, gärna i samband en sådär snitsig och utmanande livsledsagare som frontman. Med lyrik såsom "För känslosamma saker som detta måste hanteras på ett delikat maner annars kanske det rinner flera år" beskriver denne konstnär livet på samtliga sätt med förträfflig finess och gör verkligen allting rätt. Jämt.

Häromnatten kände jag mig så där lagom djup och beslöt mig för att pröva på något nytt och spännande; nämligen diktning! Dikten i fråga har jag nu jobbat med i ett par timmar och uppriktigt sagt så är jag ganska besviken med mina förmågor att sätta ord på papper, men jag fick i alla fall rimmen att gå ihop.

Det fanns alltid där
Så länge jag drar mig till minnes
Men när allting flöt isär
Då jag till sist blev till sinnes
Den självständiga iterationen
Den första definitionen av fel
Men varför tog jag inte till den tonen?
Jag hittade inte längre i min egen stadsdel


En idé som jag haft i huvudet den senaste timmen är att ge mitt bloggande ytterligare ett aspekt genom att tillföra en interaktiv dimension. Av den orsaken tänkte jag utropa en liten kapplöpning här på bloggen, om den som skickligast lyckas komma i underfund med vad dikten egentligen handlar om. Om den som lyckas gissa rätt först är tjej så får denne en behaglig kyss, men är man kille så får man nöja sig med en hundring i handen.

I mitt liv har både en och tolv otäcka spökhistorier berättats inför mina två, inte allt för välfungerande öron. På den tid då jag var en liten underhuggare fick jag flertalet gånger rör insatta i mina öron, eftersom mina prestationer på hörseltesten aldrig riktigt höll måtten. Om det berodde på att jag tyckte att det var kul att trycka på knapp ska jag låta vara osagt, men ett par år senare visade det sig att mina öron dög gott och väl åt vardagliga sysslor som att ta emot diskmaskinsurplockningsorder och gå på fladdermusjakt. Men berättelsen om hur det gick i omklädningsrummet de där åren när man var tvungen att hålla de där dyrbara rören på plats iklädd i en sådan där förtjusande badmössa får vi ta en annan gång, för den är så jävla bra. Nej, ikväll ska jag berätta om en riktigt rysare som har stulit många nätters essentiell skönhetssömn, nämligen Sagan om Gud.

Universum är fantastiskt. Inte nog med att det är oändligt och flera miljarder år gammalt, det skvätte dessutom fram från ingenstans. Helt sonika, bara sådär. Att detta är ett mirakel är väl knappast något att debattera, och vill man kalla detta fenomen för Gud så gärna för mig. Men att påstå att Gud är en tänkande varelse med en dagordning känns för en äkta tänkande varelse som ett hårt och knutet slag i ansiktet.

Gud är ett sagoväsen likt Oden, Zeus och alla andra gudar före honom. Att inte kunna skilja dessa sagor från verkliga livet ser jag som något oerhört bekymmrande, och jag förstår inte varför denna form av schizofreni har favoriserats och särbehandlats. Om någon påstod sig ha älskat med en utav Poseidons döttrar på en sandstrand i motljus till vågornas förföriska skvalp så skulle du antagligen stämpla honom som en riktig toka, eller hur? Och till och med de mest fanatiska bibelförespråkarna skulle avfärda kvinnan på busstorget som delat en kondom med Jesus som en senil gammal kärring. Men ändå.

Att tro på Gud kan jämföras med att gissa svaret på ett mattetal, och trots att alla världens klokaste män och kvinnor förklarar hur du ska göra och visar rätt svar i facit så skakar du bara på huvudet och hänvisar till talet på en tusen år gammal kulram som hittats i en grotta. Och det låter väl rimligt, eller?

Men varför blir jag då så upprörd? Lite sköna korståg och häxbål har väl aldrig skadat någon? Inte många fler än några världskrig i alla fall.
Jo, det som stör mig är att acceptansen av något så ologiskt och uppenbart hittepå. Att folk bara stoppar huvudet i sanden istället för att ifrågasätta och anta utmaningen. Den kan tyckas ofarligt, men helt plötsligt står man där med en Luger och avrättar Goldmans och Silversteins, bara för att alla andra gör det.

Jag tror knappast att jag kommer att omvända någon idag, men är du sugen på en diskussion i ämnet Guds existens så är jag alltid redo att slänga käft.

Idag upptäckte jag att det kan vara bra att hålla koll på livsmedel som man sätter in i ugnen. Om livsmedlet som i det här fallet befann sig i ugnen tjugo minuter utöver rekommenderad tillagningstid, så kan det hända att det smakar lite lustigt när man väl slänger i sig den dystra oformligheten. Därtill tillkommer ju också faktumet att ugnen stod på 275°C när jag nu i efterhand har fått det förklarat för mig att den adekvata temperaturen för ICA-pizzor ligger ett kvarts varv ifrån just 275°C. Som tur är räddade jag trots allt situationen med lite väl tilltagen och iskall o'boy kombinerat med en sked flytande solsken, i folkmun också känt som Pussycat Dolls på TV3.

Som den experimentelle bloggaren jag är så tänkte jag försöka mig på att posta ett youtube-klipp, kanske mest på grund av klippet i fråga är så jävla löjligt. Om jag känner mig riktigt ungdomlig och förlorad någon gång så kanske jag rent av postar en liten musikvideo. Håll till godo!

Som uppföljande notis tänkte jag ikväll visa hur bilder kan manifestera en människas allra djupaste känslor. Här i samband med Mysteriumet med den Ocentrerade Headerbannern*.

Snart i en barnbok nära dig.

Tänkte ge mig in i den där heta bloggstriden igen. En strid i skitig gyttja som enligt tidigare slag antagligen kommer att förloras inom tjugo inlägg på grund av brist på arsenal; i det här fallet saker att slänga käft på. Det roliga är dock att jag redan har bloggat två gånger förut, vilket i enkelhet betyder att jag förmodligen inte har det mest välfyllda förråd med arga tankar och påhitt som behöver ventileras. Beklagligt, tänker du och småler lite. Som om en fin och hyvens kille som jag skulle kunna ha något som behöver vädras. Något som givetvis är sant, men vad gör man inte för att skapa rabalder.

Den här gången ska jag i alla fall försöka att angripa ur en oprövad, lite lurigare, vinkel. För närvarande bygger vinkeln på gammaldags tjurighet och andra smakfulla värderingar. Såsom misgyni och andra lustigheter. Jag kan dock inte lova någonting, då det finns starka föraningar om att sirapen tar slut redan efter första bloggpannkakan. Man kan ju inte äta pannkakor utan en skopa hydrolyserat socker!

Hejpåhre!