I mitt liv har både en och tolv otäcka spökhistorier berättats inför mina två, inte allt för välfungerande öron. På den tid då jag var en liten underhuggare fick jag flertalet gånger rör insatta i mina öron, eftersom mina prestationer på hörseltesten aldrig riktigt höll måtten. Om det berodde på att jag tyckte att det var kul att trycka på knapp ska jag låta vara osagt, men ett par år senare visade det sig att mina öron dög gott och väl åt vardagliga sysslor som att ta emot diskmaskinsurplockningsorder och gå på fladdermusjakt. Men berättelsen om hur det gick i omklädningsrummet de där åren när man var tvungen att hålla de där dyrbara rören på plats iklädd i en sådan där förtjusande badmössa får vi ta en annan gång, för den är så jävla bra. Nej, ikväll ska jag berätta om en riktigt rysare som har stulit många nätters essentiell skönhetssömn, nämligen Sagan om Gud.

Universum är fantastiskt. Inte nog med att det är oändligt och flera miljarder år gammalt, det skvätte dessutom fram från ingenstans. Helt sonika, bara sådär. Att detta är ett mirakel är väl knappast något att debattera, och vill man kalla detta fenomen för Gud så gärna för mig. Men att påstå att Gud är en tänkande varelse med en dagordning känns för en äkta tänkande varelse som ett hårt och knutet slag i ansiktet.

Gud är ett sagoväsen likt Oden, Zeus och alla andra gudar före honom. Att inte kunna skilja dessa sagor från verkliga livet ser jag som något oerhört bekymmrande, och jag förstår inte varför denna form av schizofreni har favoriserats och särbehandlats. Om någon påstod sig ha älskat med en utav Poseidons döttrar på en sandstrand i motljus till vågornas förföriska skvalp så skulle du antagligen stämpla honom som en riktig toka, eller hur? Och till och med de mest fanatiska bibelförespråkarna skulle avfärda kvinnan på busstorget som delat en kondom med Jesus som en senil gammal kärring. Men ändå.

Att tro på Gud kan jämföras med att gissa svaret på ett mattetal, och trots att alla världens klokaste män och kvinnor förklarar hur du ska göra och visar rätt svar i facit så skakar du bara på huvudet och hänvisar till talet på en tusen år gammal kulram som hittats i en grotta. Och det låter väl rimligt, eller?

Men varför blir jag då så upprörd? Lite sköna korståg och häxbål har väl aldrig skadat någon? Inte många fler än några världskrig i alla fall.
Jo, det som stör mig är att acceptansen av något så ologiskt och uppenbart hittepå. Att folk bara stoppar huvudet i sanden istället för att ifrågasätta och anta utmaningen. Den kan tyckas ofarligt, men helt plötsligt står man där med en Luger och avrättar Goldmans och Silversteins, bara för att alla andra gör det.

Jag tror knappast att jag kommer att omvända någon idag, men är du sugen på en diskussion i ämnet Guds existens så är jag alltid redo att slänga käft.